Vem går med vem?

älskade kloka lilla hund! Idag vaknade jag med en odefinierbar diffus smärta lite överallt, så där så man känner sig lite lagom eländig men egentligen inte... svårt att förklara men ofta kan man köra över den känslan och gå på ändå. När det var dags för morgonpromenaden så bestämde jag mig för att gå vilbergen runt men redan i trappan på väg ner insåg jag att det var nog inte riktigt vad min kropp önskade sig idag. Men om inte jag alltid får vad jag önskar, varför ska min kropp få det då? Så jag går på men känner att det kommer ta tid och ont gör det. Bella tittar på mig o går väldigt sakta bredvid och börjar snegla på första avfarten till lilla kiss rundan men jag förklarar att vi ska gå långa rundan. Hon fortsätter titta på mig men visar med kroppen att okej då, du bestämmer o nosar runt som vanligt. När vi gått en bit till gör det mer ont, korsryggen formligen skriker och jag tänker att det går över bara jag tar en panodil. Tyvärr har jag ingen med mig, burken är tom! Jaja kanske vi får väl ta halva vilbergen då, för promenera ska vi! ( Nej jag är väl inte envis??) Men när vi kommer till nästa avfart för att komma tillbaka till lilla rundan så börjar Bella gå först, hon visar tydligt att hon vill svänga. Jag säger att vi ska fortsätta, då sätter sig Bella ner o lägger huvudet på sned vid övergångsstället och vill inte gå åt mitt håll. Okej då går vi ner över Skarphagen då tänker jag, men si det tänkte inte Bella!! Där gång vägen delar sig drar hon bestämt hemåt för nu har hon tagit kommandot. Matte ska hem! Var o varannan sekund tittar hon på mig för se att jag kommer med, det är lite kuperat där så jag gick inte så fort o Bella håller stenkoll på att jag är med. Vi möter den sötaste lilla svarta gatkorsning jag sett som väldigt gärna vill hälsa på oss, Bella ger honom typ 3 sekunder innan hon resolut tar med mig hemåt .. För den som inte vet kan jag tala om att Bella är en hund som aldrig drar i kopplet, aldrig ifrågasätter vart vi går eller vad vi bestämmer, hon fogar sig i allt. Men idag kände jag verkligen att hon på sitt mjuka, tysta sätt tog över för min skull. Hon som kan gå 30minuter in i promenaden utan att ens sätta sig att kissa gjorde allt på raketfart, allt för att få mig hem... Älskade lilla hund! Gissa vart hon är nu? Jo hoprullad till en liten boll lutad mot det stället som gör mest ont som ett litet värmebandage....

Ursäkta??

Har jag en skylt i pannan idag? En som bjuder in sura gnälliga gubbar att skälla på mig? Jag förstår ingenting.... På promenaden kommer vi till ett ställe med stora gräsytor med fri sikt åt alla håll, där brukar jag släppa Bella och låta henne söka efter godisbitar. Hon älskar det o springer som hon har en raket i baken, runt runt och kors o tvärs tills hon hittat den. Jag brukar alltid stå ett kliv in på gräset så gångbanan bakom är fri för folk att passera utan att vara rädda för springande hund. såg i ögonvrån att det kom en farbror gående men eftersom Bella aldrig bryr sig och jag inte var i vägen så tänkte jag inte mer på det. Plötsligt hör jag en väldigt barsk stämma som frågar något men jag uppfattar inte riktigt först... så jag frågar om för jag måste ha hört fel.
- Varför har inte hunden en så'n där gul väst på sig när du har den lös, du har ju det varför har du inte det på hunden? Den är ju lös!

Jag tittar mållös på farbrorn... jag hade hört rätt. Men sa jag, hon har ju en gul självlysande sele på sig, det är ju både reflex och neon? Räcker inte det?
då stirrar farbrorn på Bella
- jaha ja då har hon väl det då, då är det väl i sin ordning.
så går farbrorn med raska steg och jag står kvar med ont i magen. Nattens obehagliga drömmar med känslan av att jag gjort något fel, att någon ville mig illa blev inte svagare precis, tvärt om det förstärktes ganska rejält. Jag kopplar min hund, vill inte förarga någon mer idag ( brukar väl inte bry mig annars men idag är en sån dag.) Vi gick förbi Vilbergsskolan som idag hade rast med alla sina livligaste elever på båda sidor om gång vägen  med fotbollsmatch på ena sidan, landhockey i rinken på andra sidan, små hoppsaskuttande flickor som snarare hojtade ramsor än sjöng mitt på gångvägen. Bella tycker att barn är lite läskigt, i dag ganska mycket läskigt men hon gick... Visserligen svansen sänkt men hon gick! För att akta sig för bollar så slank hon ibland framför mig och ibland bredvid men hon försökte inte gömma sig! Fina duktiga Bella!! Hon har kommit långt vår älskade hund! När vi har gått en bit till och jag glad i hågen ser hur Bella redan har skakat av sig att hon nyss var rädd o glatt nosar runt utan att hela tiden hålla koll på mig o "be om lov" så kommer nästa sur gubbe  Jag gick på vänstersidan av en väldigt bred gång och cykelväg, Bella korsar min väg och tar ett par steg till höger för det finns en oerhört intressant fläck där. Gubben kommer bakifrån på cykel o hojtar " öpp öpp öpp!" var vid jag genast får Bella att komma och gubben knappt ens behöver bromsa, ( vi hade inte ens blockerat banan, vi tog upp hälften i några sekunder) varvid gubben hojtar att "hundar  ska hållas i rastgård inte bland folk".
Jag önskar att jag inte stod o såg ut som en fågelholk, jag önskar att jag hade hunnit svara typ: "Sura griniga gubbar borde hålla sig hemma och ta sin hemorrojd medicin!"

Mig veterligen har  vi en lag på att ALLA cyklar ska ha ringklocka i sverige. ANVÄND DEN DÅ GUBBJÄVEL!!! ring i den på håll så lovar jag att Bella o jag ska lämna hela breda cykelvägen ledig för dig och din cykel!

Förra veckan blev jag påkörd av en gubbe på cykel som uppenbarligen inte visste vad man har ringklockan till. Det var vattenpölar på båda sidor om gångvägen så den var ganska smal bitvis, jag hade Bella nära mig eftersom jag ville lämna fritt ifall någon skulle komma bakifrån. Vilbergsskolan hade löpning på schemat så vi hade blivit omsprungna av många elever och mycket ljud var det runt omkring så jag hörde inte att det kom en cykel bakifrån (nej jag lyssnade inte på bok,hade inte ens lurarna i), jag hade ögonen på Bella som gick på min vänstra sida och plötsligt gör det ont i högerarmen! En Gubbe kom farande så nära att styret träffade min arm, tror ni han bad om ursäkt? Nä, plingade han? Nä! Stannade han ens? NÄE! Men jag kanske ska vara glad, pga vattnet hade vi en knapp meter att samsas på, han kunde ju ha rundat oss på Bellas sida o kört rätt i vattnet för att jävlas... Ligistgubbar!!

Nu ska jag ta mitt tufsade ego o gå till jobbet... tjing!

Hur ska man förklara?

I fredags var jag barnvakt åt Lovisa. Hennes mamma och pappa hade fullt upp med att försöka röja ett hus som ska säljas så jag var med på plats som barnflicka... Hade såklart Bella med mig och så skulle vi passa på att promenera så mamma o pappa fick jobba lite mer effektivt. Huset ligger i kvarnberget, söder om ringarna i ringdansen ( eller Navestad som det hette när jag växte upp där!) Jag bestämde mig för att gå runt ringarna på lämpliga gångvägar runt om. När vi kom till Atriumsidan så insåg jag att antingen skulle vi gå på bilvägen, in i guldringen eller upp bland atriumhusen, det fanns ingen gångväg emellan så vi valde atrium. När vi gått en bitt börjar Bella dra före, tänkte inte så mycket på det för hon hänger ju inte precis i kopplet men oftast går hon bakom mig. Vid en tvärgata svänger hon resolut och bestämt vänster, drar ut kopplet till max o bara tittar på mig. Ju närmre jag kommer ju längre in på gatan går hon. Jag skrattar lite och frågar om hon inte ska med oss för Lovisa och jag ska till höger. Men icke, hon visar tydligt att hon vill vänster och jag får övertala henne och locka för att få henne till mig. I tre sekunder hinner jag fundera vad som tagit åt henne innan det slår mig med full kraft.... Hon bodde här, här tror hon att Yvonne finns kvar. Hur förklarar man för en hund att matte är borta, hon hade inget val, har inte övergett dig älskade hund! Hur förklara man att matte hastigt kom till sjukhus och avled efter några månader där? Jag tvekar inte en sekund över att hon trivs hos oss, att hon älskar hela sin nya familj ( nja katten Börje ligger kanske inte överst på kärlekslistan direkt), att hon mår bra och njuter av livet. Men jag är fullkomligt övertygad om att hon också älskar Yvonne, minnet av henne kommer fram ibland och att hon känner saknad och kanske undrar var hon försvann. Nu menar jag inte att förmänskliga och lägga massa tankar och ord i hennes mun. Det är bara människor som väver in hela berättelser i sina känslor, djur är mera primitiva men icke desto mindre känsliga, de saknar och älskar fast mer instinktivt. för dom är det ju känslan, inte orden som betyder något. Vet att djur kan kommunicera med bilder ( har själv haft upplevelser av det, varit på föreläsningar om det och sett proffs som berättade saker om min häst som hon absolut inte kunde veta om han inte tänkt det...) så jag har försökt att tänka och på så vis visa vad som hänt. Häromdagen såg jag en Bild på Yvonne för första ggn så nu försöker jag träna på att göra om den bilden till en fridfull bild av någon som går vidare... Jösses så knäppt det låter när man ska förklara men jag tror på det, har fått det att funka med andra djur fast aldrig så allvarliga saker som döden. Jag älskar vår hund!

jag ser dig

Älskade lilla hund! Jag ser dig, jag ser att du ibland saknar någon eller något, det kan vara en rörelse hos någon vi möter eller en hund av viss färg som tänder något i dig. Hela du ber nästan om ursäkt efteråt, "förlåt men jag saknar någon" Men vet du mitt lilla hjärta, det är okej! Du får sakna för jag älskar dig och jag vet att du älskar mig. Jag ser dig och jag kommer inte försvinna som andra tyvärr gjort i ditt liv,dom ville inte lämna dig men det blev så. Jag finns här och jag ser dig! Ibland är du trött o bara vill lunka på utan att prata, utan att träna, bara vara och jag ser dig. Sen kan du lika snabbt vara med på noterna och glatt skutta omkring o söka godis i gräset, komma o pussas och träna fot. Jag ser dig, jag ser din vilja att vara till lags och jag älskar dig för det. Tack för att du ser mig älskade lilla hunden min, tack för att du ser att jag ibland måste stänga av världen och gömma mig i min bok och bara gå, tack för att du tittar på mig o säger "Jag ser dig, jag finns här när du vill leka igen men det är okej"
Tack älskade lilla Bella för att du finns för Bobo, för att du går ifrån mig och kryper upp i hans knä när han behöver det. Tack för att du ser när jag inte gör det, han behöver dig. Vår familj har blivit mer harmonisk sen du kom, du saknades oss. Tack älskade Bella och glöm aldrig, Jag ser dig...

Tandstenssanering

lite nervöst är det... I dag ska Bellafina få sina tänder sanerade från tandsten. Vi ska lämna henne 9.30 och får inte hämta fören kl 15.00. Hoppas verkligen de kan ringa när det är klart! Vill ju veta att det gått bra... Dom har ju flera hundar på tur så de kör väl på löpande band kan tro så det kan ju ta tid innan vår söta lilla tjej får komma in! Det hela sker medans hon är sövd och det är ju bra, men tänk om hon inte tål sprutan? Undrar om hon blir öm efteråt? Undrar om dom kan ge henne vaccinationerna i dag oxå? undrar, undrar undrar.... många frågor snurrar i huvudet, men som vanligt så är dom säkert bortglömda när vi kommer dit så man ångrar när man kommer hem att man inte frågade.... Men allt ska gå bra, hon kommer må bra och jag kommer att komma ihåg! SÅ är det! Basta!

Pust & stön på er!

kan det vara över redan?

De senaste två dagarna har jag misstänkt att löpningen är över för denna gång. Har inte sett något blod på flera dagar än så men hon är ju så renlig av sig så det är svårt att hinna se. men hon har ju varit svagt "missfärgad" runt vulvan och i svansen hela löpningen men nu är det så gott som borta... Hoppas det är så men man kan ju aldrig så noga veta. Kunde inte skaparen uppfunnit en "klar knapp" när han/hon/den/det skapade tiken? precis som på kycklingen på 80-90 talet, som ploppar upp o lyser grönt när det är klart.... Fasen så praktiskt det vore! jaja vi lär oss nog hennes cykler snart.
Puts o krom på er!

tankar, filosofier och ren glädje!

Vet ni hur mysigt det är att sitta i soffan o ha en liten vit boll, stor som ett garnnystan tätt tätt intill... hon är så varm, så fin och så snäll.... man blir alldeles varm i hjärtat bara av att se henne, vår fina fina lilla Bella! häromdagen träffade vi en kvinna som vi har förstått var bekant med Bella och hennes förra matte. Hon blir alltid så glad när hon får se Bella, hon riktigt skiner upp av glädje när hon ser förändringarna som sker. Att Bella blir modigare, stoltare, lite mer promenad muskler osv. Glädjen är så äkta, inte bara något hon säger för att vara artig. Sist lade hon huvudet på sné och tittade in i mina ögon, "vilken tur Bella hade att ni fanns när hon behövde". Dom orden betyder så mycket, jag blev så glad. Min första tanke var att det var väl vi som hade tur men ju mer jag tänker på det så hade vi nog lika mycket tur allihop. för som vanligt har jag svårt att ta till mig att någon annan skulle må bra av mig, behöva mig, jag är ju bara jag.  Åza brukar säga att det var nog meningen att ni skulle träffas och bli en familj och jag har viftat bort det med ett leende för vaddå, vem som helst kan väl ställa upp för ett djur i nöd?... Men faktiskt så börjar jag tänka annorlunda... Det kanske finns en annan mening med att vi möttes, inte bara att en hund behövde ett hem, vi kanske behövde en hund... märker skillnad på så många små saker. Inte bara på Bobo och mig utan även grabbarna, inte bara att jag mår bra av att få gå, mår bra att ha en liten pälsboll nära nära. Utan att det blir mera leenden hemma, att i smyg titta på min äldsta son när han ser henne, klappar på henne. Den minen är värd mer än alla pengar i världen, fast han skulle aldrig med ord erkänna att han tycker väldigt mycket om henne ( han har aldrig fäst sig vid djur på det viset, det är inte hanns grej, dom är fina och han hjälper till att ta hand om dom men där är det klart lixom) men att se hur han fullkomligt smälter när hon gosar och rör sig nära honom i soffan... Min yngsta har alltid varit väldigt fäst vid djur och kan klappa dom i timmar är helt salig över att hon är så tyst... Den lyckan delar han med mig! Hans bästa kompis föräldrar har chihuauor som skäller från morron till kväll så fort någon rör sig. När kompisen kom hem till oss häromdagen så var det en väldigt stolt Marcus som tog med honom in i vardagsrummet och pekade på Bella (som inte ens hoppat ur soffan när det ringde på dörren)"så där ska en hund vara" och kompisens svar när han gått fram o klappat lite på henne: " mmm en sån här kan man ju leva med".
Tillsammans har vi nu börjat vår resa, vi vet inte vart den bär men vi vet att vi växer i den allihop.