Agility

I dag har vi provat agility. Vi blev inbjudna av en bekant att delta i en instruktörs utbildning. 12 tjejer som utbildade sig till instruktörer hade 4 olika stationer med olika hinder samtidigt som en Examinator gick runt och kollade och antecknade. Vi var 10 st hundar, de flesta helt nya på detta. Bella var en ängel! inget skällande, inget gnällande utan bara focus på mig och det vi skulle göra! Fast det var väldigt svårt att förstå att hindren ska man hoppa över, däcket igenom och igenom en äcklig plast tunnel, Det går ju mkt fortare att springa runt eller under! Hon var så duktig!! hennes vanliga godis var inte så skojigt särskilt inte i skitäckliga tunnel äcklet... men mattes lunch rostbiff var mycket godare, då kunde jag tillomed ta äcklet från båda hållen!!!

Vår Bella har vuxit så mkt sen hon kom, idag växte hon massa mer kan jag lova, hon var så duktig så man fick nästan ont i hjärtat! jag kunde ha henne lös och hon brydde sig inte om de andra hundarna, kunde platsa henne, gå till andra sidan av dubbel hindren och hon satt stadigt kvar och väntade på kommando! Jag blev så glad! Instruktörerna hade massa gott att säga om vår lilla blyga hund och gav lite tränings tips för just henne. Ja även jag fick beröm för mitt tydliga sätt att berömma, att jag gjorde det lätt för Bella att förstå vad jag vill. En av de tolv instruktörerna passade inte mig, har träffat allt för många av den typen  "jag lyssnar men jag hör inte". Men de andra tjejerna var jätteduktiga! Visst var de lite nervösa, en del mer än andra men vem skulle inte vara det? De var ju 3 på varje station, de som inte instruerade antecknade vad den andre gjorde eller sa plus att examinatorn gick runt och skrev o skrev...

Jag är jättenöjd med dagen förutom andra gången på däckhindret, då skulle jag plötsligt ha henne kopplad bara för att jag sa att hon inte kan ta hindret i farten som det var tänkt. Första ggn på den stationen gick det bra efter lite övertalning och platsad på nära håll så hon var absolut inte rädd för hindret, jag ville få göra lika andra ggn fast mina lag kamrater skulle springa o ta det i farten. Men instruktören behandlade Bella som att hon inte kunde däcket alls och var tvungen att köra i koppel och med en godis skål, och när Bella hoppade lika duktigt som gången innan så tyckte instruktören själv att hon var jätteduktig som fått Bella att hoppa! Suck... Det kändes inte alls bra, men det var ju tidspress så jag ville inte tjafsa utan lät det vara men den är en liten gnagande irriterande känsla att den blev ofärdig och tokig...

läskigt möte!

Glömde berätta att på väg till tipspromenaden mötte vi en stor läskig hund... På ett ställe där vi byter gångväg så måste vi gå ett hundratal meter på en vanlig villa gata. Trottoaren är smal så Bella gick bakom mig och när vi närmar oss sista huset på vår vänstra sida så går jag och tittar på en farbror rakt fram som pysslar i sin trädgård. Plötsligt ser jag något svart i min ögonvå till vänster, snett framför mig bakom en häck smyger en stor svart Bernen Senner med hela kroppen i "jag är på min vakt läge". I samma sekund jag ser honom och hinner tänka "Shit han kommer rusa på oss" så tar jag instinktivt ett kliv till höger för att komma undan. Hunden får syn på Bella o kastar sig fram i fullfart. Min första tanke är att skydda Bella som skriker och försöker fly men hunden skär in mellan oss så jag hinner inte blockera hans väg. För mitt inre ser jag hur lätt denna hund kan bryta hennes rygg med en tass eller ett bett. Vad gör man? Har en vildsint skrikande och förtvivlat skrämd hund som kämpar för att fly 3 meter bort och en stor svart 60-70 kilo hund av okänt lynne mellan oss, ingen ägare inom synhåll och vi är på hans territorium. Vi sprang runt något varv ( ja hundarna runt mig så långt kopplet räckte) Jag ville in mellan dom för att skydda henne med min kropp, jag kan klara både bett o hårda buffar men Bella ville bara fly så jag nådde henne inte. Så jag gjorde det ända jag kom på, jag skrek eller ryade eller klämde ur mig ett "Heeey!!" han hajade till i en sekund, tillräckligt för att min hjärna skulle hinna koppla att han kommer lyssna så jag böjde mig snabbt framåt, höjde axlarna och lät rösten gå ner i basen och vrålade "GÅ HEM MED DIG!" Svansen försvann blixtsnabbt ner mellan benen han sänkte huvudet och vände bredsidan till... Jag vann!! Vid detta laget så kommer en tant/ kvinna/ dam utrusande i morgonrock och tofflor vilt ropande på sin hund hon hojtade förlåt också men jag bara gick... Jag är inte rädd för hundar, inte ett dugg men detta gick så fort, ingen förvarning på att det fanns en hund, än mindre en lös hund. Det är mycket möjligt att den hunden är väldigt snäll, kanske aldrig gör en fluga förnär men för Bellas skull blev jag skräckslagen för jag fick ju ingen förvarning alls. Vi har mött stora burdusa hundar förut men då har jag sett dom på håll och kunnat ställa mig i vägen för dom. I efterhand så vet jag inte om hunden  morrade eller skällde, tror faktiskt inte det. Det var dess sänkta, smygande hållning bakom häcken och den blixtsnabba rusningen den gjorde när den såg Bella som skrämde mig. Bellas hjärtskärande skrik/yl gjorde inte saken bättre men jag tror inte den andra hunden någonsin nuddade henne ens... Jag stannade inte, sa inget vände bara på klacken o gick... sen kom tårarna och jag insåg hur rädd jag blivit.
Tänk om något hänt mitt hjärta!?! Hemska tanke...

Ursäkta??

Har jag en skylt i pannan idag? En som bjuder in sura gnälliga gubbar att skälla på mig? Jag förstår ingenting.... På promenaden kommer vi till ett ställe med stora gräsytor med fri sikt åt alla håll, där brukar jag släppa Bella och låta henne söka efter godisbitar. Hon älskar det o springer som hon har en raket i baken, runt runt och kors o tvärs tills hon hittat den. Jag brukar alltid stå ett kliv in på gräset så gångbanan bakom är fri för folk att passera utan att vara rädda för springande hund. såg i ögonvrån att det kom en farbror gående men eftersom Bella aldrig bryr sig och jag inte var i vägen så tänkte jag inte mer på det. Plötsligt hör jag en väldigt barsk stämma som frågar något men jag uppfattar inte riktigt först... så jag frågar om för jag måste ha hört fel.
- Varför har inte hunden en så'n där gul väst på sig när du har den lös, du har ju det varför har du inte det på hunden? Den är ju lös!

Jag tittar mållös på farbrorn... jag hade hört rätt. Men sa jag, hon har ju en gul självlysande sele på sig, det är ju både reflex och neon? Räcker inte det?
då stirrar farbrorn på Bella
- jaha ja då har hon väl det då, då är det väl i sin ordning.
så går farbrorn med raska steg och jag står kvar med ont i magen. Nattens obehagliga drömmar med känslan av att jag gjort något fel, att någon ville mig illa blev inte svagare precis, tvärt om det förstärktes ganska rejält. Jag kopplar min hund, vill inte förarga någon mer idag ( brukar väl inte bry mig annars men idag är en sån dag.) Vi gick förbi Vilbergsskolan som idag hade rast med alla sina livligaste elever på båda sidor om gång vägen  med fotbollsmatch på ena sidan, landhockey i rinken på andra sidan, små hoppsaskuttande flickor som snarare hojtade ramsor än sjöng mitt på gångvägen. Bella tycker att barn är lite läskigt, i dag ganska mycket läskigt men hon gick... Visserligen svansen sänkt men hon gick! För att akta sig för bollar så slank hon ibland framför mig och ibland bredvid men hon försökte inte gömma sig! Fina duktiga Bella!! Hon har kommit långt vår älskade hund! När vi har gått en bit till och jag glad i hågen ser hur Bella redan har skakat av sig att hon nyss var rädd o glatt nosar runt utan att hela tiden hålla koll på mig o "be om lov" så kommer nästa sur gubbe  Jag gick på vänstersidan av en väldigt bred gång och cykelväg, Bella korsar min väg och tar ett par steg till höger för det finns en oerhört intressant fläck där. Gubben kommer bakifrån på cykel o hojtar " öpp öpp öpp!" var vid jag genast får Bella att komma och gubben knappt ens behöver bromsa, ( vi hade inte ens blockerat banan, vi tog upp hälften i några sekunder) varvid gubben hojtar att "hundar  ska hållas i rastgård inte bland folk".
Jag önskar att jag inte stod o såg ut som en fågelholk, jag önskar att jag hade hunnit svara typ: "Sura griniga gubbar borde hålla sig hemma och ta sin hemorrojd medicin!"

Mig veterligen har  vi en lag på att ALLA cyklar ska ha ringklocka i sverige. ANVÄND DEN DÅ GUBBJÄVEL!!! ring i den på håll så lovar jag att Bella o jag ska lämna hela breda cykelvägen ledig för dig och din cykel!

Förra veckan blev jag påkörd av en gubbe på cykel som uppenbarligen inte visste vad man har ringklockan till. Det var vattenpölar på båda sidor om gångvägen så den var ganska smal bitvis, jag hade Bella nära mig eftersom jag ville lämna fritt ifall någon skulle komma bakifrån. Vilbergsskolan hade löpning på schemat så vi hade blivit omsprungna av många elever och mycket ljud var det runt omkring så jag hörde inte att det kom en cykel bakifrån (nej jag lyssnade inte på bok,hade inte ens lurarna i), jag hade ögonen på Bella som gick på min vänstra sida och plötsligt gör det ont i högerarmen! En Gubbe kom farande så nära att styret träffade min arm, tror ni han bad om ursäkt? Nä, plingade han? Nä! Stannade han ens? NÄE! Men jag kanske ska vara glad, pga vattnet hade vi en knapp meter att samsas på, han kunde ju ha rundat oss på Bellas sida o kört rätt i vattnet för att jävlas... Ligistgubbar!!

Nu ska jag ta mitt tufsade ego o gå till jobbet... tjing!

Nonchalanta hundägare!

Ibland blir man förvånad över hur lite folk tänker. Idag mötte vi en äldre herre med en liten hund som liknade en cavalier king charles fast inte riktigt lika "elegant" som jag annars upplever rasen så det var kanske något annat, eller så var den lite tyngre än den borde... inte vet jag. ganska söt var den i allafall, trots allt. Bella talade om för mig att vi minsann mötte en hund när jag gick o filosoferade i min lilla trötta morgon värld. jag tittar upp och 25-30 meter framför oss kommer husse och hund och när hunden får syn på oss börjar den stirra, (ungefär som en Pekines man stryker för hårt över huvudet) och börjar trava mot oss. Då inser jag att den är lös. Husse bryr sig inte ett dugg, ropar inte ens på sin hund. jag ropar till honom att min tik löper och ber honom ropa till sig hunden. Jag får till svar: "Jag ser det men Ludde brukar inte vara svår på fruntimmer hehe" och ropar fortfarande inte på sin hund.... Som tur är så är inte Bella ett dugg intresserad av att ha Ludde som far till några valpar så hon snor runt och skuttar ur vägen gång på gång. Husse fortsätter att gå o prata o skrocka mest för sig själv och går förbi os helt enkelt! Så vänder han sig om "han brukar glömma bort tiken bara vi kommer 50meter bort, han ä bra på det viset, han ä inte svår på fruntimmer han inte, vet inte vad de ä men han vänder inte tillbaka sen... så går han utan att ha ropat en enda gång på sin hund... Visst han hade rätt, Ludde vände på klacken o gick efter en stund men hur skulle jag kunna veta och lita på det? Nu är jag ju inte någon som sjåsar upp mig, bedömde att jag enkelt skulle kunnat avstyra detta om han nu fått mer gensvar från Bella. Men jag kände nog att jag såg ut som en fågelholk de närmsta minuterna efteråt. Hur man bara kan ta förgivet att det är ok att låta hunden gå fram och inte ens försöka kalla på den när den andre ber om det?

Hå hå jaja. alla är vi olika i vår herres hage o tur är väl det. Farbror'n o hunden var helt säkra på vart de hade varandra och det är ju fantastiskt att kunna ha det så men jag blev så snopen, hittills har jag bara mött hundägare som trevligt nog frågat om de får hälsa eller så har de visat tydligt att de inte är intresserade. Nu är det dags för att gå till jobbet så här en lördag o pyssla lite i goda vänners lag.

Tjing!

Idag har vi vuxit!!

Oj oj oj! På morron promenaden mötte vi två st stora långhåriga schäfrar. jag menar verkligen STORA! De var naturligtvis lösa och jag kom bakifrån så husse o husse märkte oss inte, de lockade till sig hundrana som kom som spjut, så oss bakom husse och rusade förbi... Jag är absolut inte rädd för schäfrar för egen del men Bella skulle nog inte klara att bli översprungen men jag ville ju verkligen inte skrämma henne heller... hon fick vara kvar på marken och jag skyddade henne med min kropp, min snabba bedömning av de rusande hundarna var att de inte var på något sätt aggressiva. Min intuition var riktig det var två snälla teddybjörnar men husse o husse blev nog lite skraja först. Bella var av naturliga själ rädd och höll sig nära nära med rumpan dikt till marken. Jag uppmuntrade henne och visade att jag fanns där men att hon måste klara sig själv, inte komma upp i famnen för minsta lilla. Hon sa ifrån när den största kom för nära rumpan med ett dovt morrande o han gick undan... hon tittade på mig precis som"wow!det funka!". Herrarna frågade lite om Bella och naturligtvis bad om ursäkt om vi blev skrämda och var väldigt trevliga, vi tackade för pratstunden och gick. När Bella förstod att vi skulle gå och hundarna stanna kvar var det en väldigt stolt dam som gick! Svansen högt och öronen stolt resta!! Förut har hon ofta visat sig mer avvaktande resten av promenaden om något skrämt, eller ovanligt hänt, och inte vikt från min sida ens för att kissa. Idag släppte hon det direkt och tuffade på som en lycklig hund, flera meter framför med stolt blick! Hon börjar bli modig vår lilla tjej!

Tjing!

en kväll i hundgården!

Ikväll efter jobbet gick vi till rastgården och träffade Isa. Bella vet inte riktigt hur man leker men vi fick massa socialträning med en jättesöt dvärgschnauser som bara var ett år. Så söta ihop! Vi vart där nästan 1,5 timme, hundarna pysslade med sitt o vi pratade med matte. Man kunde verkligen se hur Bella växte den timmen!! Att få lära sig lite om hur man pratar och hur man säger i från och att det inte är läskigt när den andra kommer som en raket! Tack Isa o Tack Isa's matte!!

Published with Blogger-droid v2.0.6

Jävla måndags morgon

I morse bröt vi våra rutiner,  Bella o jag. Jag visste redan i går kväll att jag antagligen skulle behöva göra det, för jag hade planerat att sova tidigt så kvällsrundan togs vid 22.00. Men när jag kom in så fick jag ju syn på att OS avslutningen var så jag kom i säng efter 00.30... Men hur som helst såg jag på Bella att i dag var hon kissnödig, kissnödig nu! Så jag drog på kläder o gick direkt. Nu hör det ju till saken att jag har Fibromyalgi och på mig fungerar det så att jag behöver starta lugnt på morgonen, hjärnan är pigg och igång nästan direkt men kroppen har en betydligt längre startsträcka. får jag inte det utan börjar gå förtidigt börjar jag vingla efter en stund. Går jag själv kan jag "maskera" det en del men i sällskap så går jag på folk, krockar hela tiden musklerna i korsryggen orkar helt enkelt inte hålla mig på rakt spår. Ibland vill jag förklara mig för folk, jag förstår att det ser tokigt ut. Fortsätter jag ändå börjar jag nästan ragla fram då börjar jag koncentrera mig och tvinga min kropp att lyda, då kommer nästa grej, svetten bryter fram i pannan och jag börjar må illa jag börjar få svårt att koncentrera mig på vad folk säger, blir disträ och ser förjävlig ut... Mötte en tant idag, hon såg mig på håll och jag kände att jag var misstänkt vinglig, jag verkligen kände vad hon tänkte och jag såg hur hon snörpte på munnen och suckade demonstrativt när vi kom närmre. Jag försökte räta på ryggen, försökte gå rakt, höger, vänster kom igen nu kroppen höger, vänster och le, le för helvete. må illa sen, spy i en buske om du behöver men låt inte tanten se... Då blev jag så förbannad på mig själv!!! Låt tantjäveln tro att jag är full!! Jag vet ju att jag inte är det, varför ska jag skämmas för något jag inte kan rå för? Men så är det väl, vi är alla för snabba att döma folk utan att veta deras historia...

Senare mötte jag en man på en stor gräsklippare som körde på gångvägen, han såg att Bella tyckte det nog såg lite läskigt ut så han körde helt enkelt upp på grässträngen mellan gångbanan och vägen, sänkte motor varvet och körde sakta mot oss och vi fick träna på att möta läskiga saker på våra egna fyra tassar och inte hoppa upp i famnen. Han log glatt vinkade och när vi passerat en bit gasade han på o körde vidare. Blir glad av sån't! Det finns nog hopp om människan trots allt!

Kan hjärtat stanna för mindre?

Idag har vi varit hos pappa i Ringarum, Bella, Bobo och jag. Solen sken allt var perfekt för en lugn dag på landet. Bella viker inte från min sida om hon inte är tvungen, det är knappt så hon ens tar sig tid att nosa när vi går på promenad för hon går dikt vid mitt vänstra ben. Pappa var hundvakt till en söt svart cocker som var lugnet själv, hon vaggade lite lugnt fram och sa inte pip en gång. Hundarna hälsade, eller snarare cockern nosade på varenda cm av Bella som mest satt med rumpan hårt tryck mot golvet. När vi hade fikat hos pappa så gick jag ut en sväng med Bella till hövallen bakom huset, kände att detta är ett perfekt tillfälle att släppa damen och leka. Sagt och gjort Bella skuttade inom 2 meters radie av mig, en gång så följde hon cockern (Hilda?) och kom säkert 10 meter innan hon kom på att jag inte följt med så då kom hon rusande tillbaka. Hon hade varit lös i säkert 30 minuter när vi skulle sätta oss vid utebordet och något händer, plötsligt gör cockern ett utfall och "boxar" med nosen till Bella hårt i sidan så hon skriker till o flyr. Gården har en egen grus allé som är ca 75-100m lång sedan kommer asfaltsvägen, det är en sträcka som är helt öppen så man ser bra men tyvärr innebär ju det att även bilisterna tycker det är en bra sträcka att gasa på... Självklart var det dit hon sprang, åt alla andra håll var det ju gärden och gårdens egna små vägar men självklart valde hon den farliga vägen...Jag hojtade åt dom andra att backa av, att jag skulle få gå själv och locka för att inte stressa henne. Bella sprang för livet ner genom allén, stannade till o sneglade bak ett par ggr på mig som lockade för allt vad tygeln höll... Men det var som att allt hon såg var det "svarta monstret" hon visste ju inte att pappa tog in henne direkt eftersom hon var nöjd med att ha satt den lilla på plats och rörde sig inte ur fläcken. Så Bella trodde nog att jag i mina svarta kläder var cockern som växt... Gud så rädd jag var!! Med min mjukaste röst lockade jag medans hjärtat var påväg ut ur min kropp. Jag gick så sakta och lugnt som jag vågade för att inte locka till flykt. Mina öron var på helspänn lyssnade efter bilar som skulle komma över krönet och hoppades att jag skulle hinna fånga henne innan hon sprang ner på vägen, ett tag såg det ut som att hon skulle stanna och låta sig fångas men plötsligt vänder hon bara på en femöring och skjuter som en kanonkula ut på vägen och ligger som en rem mot krönet några hundra meter bort... Jag tror fan att jag dog där o då när jag ser ett silverfärgat biltak komma över krönet... Jag sprang allt vad jag kunde ut mitt i vägen o viftade vilt med armarna och tack o lov var det långt kvar till Bella och bilen stannade lugnt på ett sätt som skulle göra andra uppmärksamma på att något var på vägen som inte skulle vara där. Två ggr var hon så nära att jag nuddade henne men sprang skräckslaget vidare varje gång. tillslut satte jag mig mitt på vägen med handen full av godis och lockade o gullade och LYCKA!!! Hon kom tillräckligt nära så jag kunde ta henne. Folket i bilen log glatt, vinkade och rullade sakta vidare medans jag höll på att flåsa ur mig mina lungor. Hon fick inte vara lös mer kan jag lova! Jag var så säker på att hon skulle springa till mig om något skrämde henne men där fick jag tji. Bara några minuter senare var hon lugnet själv och rullade ihop sig på filten o somnade som om inget hänt... Egentligen var det väl aldrig nära att något skulle hända men just då visste jag ju inte det, visste ju inte att bilen som kom höll både hastighetsbegränsningen och var uppmärksam, visste ju inte att jag skulle få tag i henne. just nu känns det som att jag aldrig mer vill släppa henne lös men vi får vänta någon vecka så hon blivit ännu tryggare så känns det nog bättre, tills dess håller vi oss till hundrastgården med ordentligt staket runt...

Jag glömde...

... att berätta om i går! Igår kväll kom kusin Åza och hennes goa ungar Stora N, mittimellan N och lilla N. Ja dom har faktiskt jättefina namn men mamma Åza skriver alltid så på internet och det respekterar jag så jag skriver likadant. Bella fick en present av barnen, en piphöna och en lite mjukare vit tuggpinne. tuggisen satte hon i sig på stört! Barn är fantastiska på att lyssna och lära sig respektera djur på deras villkor, det är mera naturligt för dom. Visst hörde jag på mamma Åza att hon blev lite stressad av att dom inte lyssnade direkt men jag tyckte det var ett perfekt tillfälle för Bella att vänja sig vid att barn låter, skrattar, busar, pratar högt och blir ledsna. Jag vill att Bella ska veta att även om barn blir livliga så är hon trygg, att även om man råkar klappa lite hårt i bland så kommer inget hemskt att ske. Precis det hjälpte barnen till med i går. Reglerna var: När Bella ligger på sin filt på golvet är hon i frizon, där rör man inte hunden, samma sak under bord. Men är hunden i soffan får man klappa en i taget. Bella njöt verkligen när stora N klappade o smekte i säkert en kvart, hon kråmade och gosade. Lilla och mittimellan N hade inte riktigt lika mycket tålamod att sitta still o klappa men en stund var gjorde dom i allafall och det var roligt att se hur Bella slappnade av, vred upp hela magen o somnade när lilla N kliade på bröstet o magen, efter en stund blev fingrarna lite hårdare och då kikade Bella upp med ena ögat men flyttade sig inte och jag bad lilla N att bli lite mjukare i handen och genast somnade Bella om med en liten förnöjd suck. När familjen skulle åka hem så passade vi på att gå ut en kissrunda och jösses så glad damen var! Hon skuttade verkligen fram pigg o glad så det kvällsbesöket gjorde massa nytta! Hihi så fick ju jag goda bullar oxå... inte att förglömma!
Puss o hej! //Neli

morgon promenad i solsken

I dag har vi haft en jättemysig morgon Bella o jag. Damen är lite morrontrött och det passar mig jättebra. Jag vaknar oftast tidigt men det är långt ifrån alltid min kropp vaknar samtidigt som mig... jag har fibromyalgi och kan vara ganska stel på morgonen, vill gärna få röra mig lite lugnt innan jag går ut o går och det har Bella lärt sig hos Helén helt perfekt. Vi brukar sitta i soffan en stund för lite morgon gos och kli på magen innan jag klär på mig och går ut. Idag var en så'n morgon då magen ville ha frukost innan och Bella lade sig så förnöjt och somnade om tills jag var färdig sen ville hon ha lite kli o gos innan vi gjorde oss redo att gå. På promenaden passade vi på att träna lite, en sådan enkel sak som att hoppa upp på saker man går förbi, en parkbänk, en sten och faktiskt en scen! Först försökte damen fuska o bara gå upp på bakbenen o strääääääcka ut sig så långt så långt men attans! Inte nådde vi godisen, då provar vi att titta bedjande på matte och slicka oss om munnen men inte det heller, dansa på bakbenen då? Jag fortsatte att locka o pocka och med lite extra sträckning i kopplet hoppade hon galant upp! Gott! Ett par gånger till, inga problem men sen gick vi vidare o provade en scen som vi såg. Först så tittade hon konstigt på mig och undrade nog vad det var för ideér jag hade och satte sig på rumpan o bleg. Men som av en händelse så cyklade en farbror förbi och precis som jag sa: Hopp! så brakade det till om cykeln, Bella flög som skjuten ur en kanon upp på scenen o landade vid min hand med godisen vid nosen ( tänk er den synen! I det läget får man inte skratta men det var svårt...) Efter det hoppade vi upp o ner som vi aldrig gjort annat! Efter det träffade vi en väldigt fin Yorkshireterrier som luktade väldigt gott och var ganska pussvänlig tyckte Bella. Hennes matte var väldigt pratglad tror minst hon hann med ett hundratal meningar medans jag endast sa: Hej.... javisst....powder puff... 2år... trevligt... hej då.
Tänk så olika man kan vara! Nu väntar vi på att husse ska vakna sen ska vi åka och hälsa på min pappa i Ringarum och grilla lite!
//Neli

Dom första nyfikna gästerna...

Ikväll fick vi sent besök, när Bobo och jag kom in från kvällspromenaden så kom grabbarna hem från ett biobesök med sin far och hans sambo. Självklart följde dom med upp på en kopp kaffe fast klockan var över 23! Det var riktigt trevligt! Bella blev först lite orolig ute i hallen för hon visste inte riktigt vart hon skulle gå bland alla fötter men alla var så lugna och lågmälda att hon väldigt fort lugnade sig och stod så stilla när jag torkade tassar och tog av regntäcket. Människorna skötte sig exemplariskt och gick väldigt lugnt ner till hennes nivå och "frågade" henne om hon ville hälsa så hon lugnt fick välja vem och när hon ville nosa på handen och säga hej. Det var ju första gången hon hälsade på Chrille (hon har nog känt lukten av honom men han har sovit de gånger hon har hälsat på), Macke hälsade hon ju på tidigare på dagen och Molle & Dessan har hon ju aldrig träffat. Tänk om alla människor kunde hälsa på det viset!! Jag blir så glad! Det är verkligen att respektera ett djurs behov och instinkt... Väldigt fort hittade hon sin plats bredvid mig i soffan på sin rosa ( rosa jag vet!) filt o somnade så lugnt trots alla människor och trots att Börje hoppade upp bredvid för att stjäla lite klapp o smek av Molle. Ännu har hon inte ätit något men det är helt normalt med tanke på att det hänt mycket under kvällen, hon äter säkert under natten om inte Börje skrutten äter upp det förstås! Målet är ju att hon ska få samma mattider som katten, så man ser att det verkligen kommer kattmat i kattmagen och hundmat i hund magen :-)
Börje får mat 2 ggr/dygn, kl 08 och 20. Han har dietmat pga njurproblem och övervikt och enligt vet. är det viktigt att fördela maten och ha regelbundna tider. Får se om Bella kan äta när det ställs fram, svarta faran har nämligen redan visat att maten passar bättre till katter än hundar... Matvrak!! Men just nu är han mätt så jag låter Bellas mat vara framme så får vi se om hon äter snart. Nu ska tant sova, i morgon ska vi gå till stora rastgården och träna på inkallning så vi vet om hon kommer på kommando när hon är lös om det inte regnar allt för mycket för då får vi hitta på annat.

Natt natt o sov så gott!