tankar, filosofier och ren glädje!

Vet ni hur mysigt det är att sitta i soffan o ha en liten vit boll, stor som ett garnnystan tätt tätt intill... hon är så varm, så fin och så snäll.... man blir alldeles varm i hjärtat bara av att se henne, vår fina fina lilla Bella! häromdagen träffade vi en kvinna som vi har förstått var bekant med Bella och hennes förra matte. Hon blir alltid så glad när hon får se Bella, hon riktigt skiner upp av glädje när hon ser förändringarna som sker. Att Bella blir modigare, stoltare, lite mer promenad muskler osv. Glädjen är så äkta, inte bara något hon säger för att vara artig. Sist lade hon huvudet på sné och tittade in i mina ögon, "vilken tur Bella hade att ni fanns när hon behövde". Dom orden betyder så mycket, jag blev så glad. Min första tanke var att det var väl vi som hade tur men ju mer jag tänker på det så hade vi nog lika mycket tur allihop. för som vanligt har jag svårt att ta till mig att någon annan skulle må bra av mig, behöva mig, jag är ju bara jag.  Åza brukar säga att det var nog meningen att ni skulle träffas och bli en familj och jag har viftat bort det med ett leende för vaddå, vem som helst kan väl ställa upp för ett djur i nöd?... Men faktiskt så börjar jag tänka annorlunda... Det kanske finns en annan mening med att vi möttes, inte bara att en hund behövde ett hem, vi kanske behövde en hund... märker skillnad på så många små saker. Inte bara på Bobo och mig utan även grabbarna, inte bara att jag mår bra av att få gå, mår bra att ha en liten pälsboll nära nära. Utan att det blir mera leenden hemma, att i smyg titta på min äldsta son när han ser henne, klappar på henne. Den minen är värd mer än alla pengar i världen, fast han skulle aldrig med ord erkänna att han tycker väldigt mycket om henne ( han har aldrig fäst sig vid djur på det viset, det är inte hanns grej, dom är fina och han hjälper till att ta hand om dom men där är det klart lixom) men att se hur han fullkomligt smälter när hon gosar och rör sig nära honom i soffan... Min yngsta har alltid varit väldigt fäst vid djur och kan klappa dom i timmar är helt salig över att hon är så tyst... Den lyckan delar han med mig! Hans bästa kompis föräldrar har chihuauor som skäller från morron till kväll så fort någon rör sig. När kompisen kom hem till oss häromdagen så var det en väldigt stolt Marcus som tog med honom in i vardagsrummet och pekade på Bella (som inte ens hoppat ur soffan när det ringde på dörren)"så där ska en hund vara" och kompisens svar när han gått fram o klappat lite på henne: " mmm en sån här kan man ju leva med".
Tillsammans har vi nu börjat vår resa, vi vet inte vart den bär men vi vet att vi växer i den allihop.