I morse bröt vi våra rutiner, Bella o jag. Jag visste redan i går kväll att jag antagligen skulle behöva göra det, för jag hade planerat att sova tidigt så kvällsrundan togs vid 22.00. Men när jag kom in så fick jag ju syn på att OS avslutningen var så jag kom i säng efter 00.30... Men hur som helst såg jag på Bella att i dag var hon kissnödig, kissnödig nu! Så jag drog på kläder o gick direkt. Nu hör det ju till saken att jag har Fibromyalgi och på mig fungerar det så att jag behöver starta lugnt på morgonen, hjärnan är pigg och igång nästan direkt men kroppen har en betydligt längre startsträcka. får jag inte det utan börjar gå förtidigt börjar jag vingla efter en stund. Går jag själv kan jag "maskera" det en del men i sällskap så går jag på folk, krockar hela tiden musklerna i korsryggen orkar helt enkelt inte hålla mig på rakt spår. Ibland vill jag förklara mig för folk, jag förstår att det ser tokigt ut. Fortsätter jag ändå börjar jag nästan ragla fram då börjar jag koncentrera mig och tvinga min kropp att lyda, då kommer nästa grej, svetten bryter fram i pannan och jag börjar må illa jag börjar få svårt att koncentrera mig på vad folk säger, blir disträ och ser förjävlig ut... Mötte en tant idag, hon såg mig på håll och jag kände att jag var misstänkt vinglig, jag verkligen kände vad hon tänkte och jag såg hur hon snörpte på munnen och suckade demonstrativt när vi kom närmre. Jag försökte räta på ryggen, försökte gå rakt, höger, vänster kom igen nu kroppen höger, vänster och le, le för helvete. må illa sen, spy i en buske om du behöver men låt inte tanten se... Då blev jag så förbannad på mig själv!!! Låt tantjäveln tro att jag är full!! Jag vet ju att jag inte är det, varför ska jag skämmas för något jag inte kan rå för? Men så är det väl, vi är alla för snabba att döma folk utan att veta deras historia...
Senare mötte jag en man på en stor gräsklippare som körde på gångvägen, han såg att Bella tyckte det nog såg lite läskigt ut så han körde helt enkelt upp på grässträngen mellan gångbanan och vägen, sänkte motor varvet och körde sakta mot oss och vi fick träna på att möta läskiga saker på våra egna fyra tassar och inte hoppa upp i famnen. Han log glatt vinkade och när vi passerat en bit gasade han på o körde vidare. Blir glad av sån't! Det finns nog hopp om människan trots allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar