Kan hjärtat stanna för mindre?

Idag har vi varit hos pappa i Ringarum, Bella, Bobo och jag. Solen sken allt var perfekt för en lugn dag på landet. Bella viker inte från min sida om hon inte är tvungen, det är knappt så hon ens tar sig tid att nosa när vi går på promenad för hon går dikt vid mitt vänstra ben. Pappa var hundvakt till en söt svart cocker som var lugnet själv, hon vaggade lite lugnt fram och sa inte pip en gång. Hundarna hälsade, eller snarare cockern nosade på varenda cm av Bella som mest satt med rumpan hårt tryck mot golvet. När vi hade fikat hos pappa så gick jag ut en sväng med Bella till hövallen bakom huset, kände att detta är ett perfekt tillfälle att släppa damen och leka. Sagt och gjort Bella skuttade inom 2 meters radie av mig, en gång så följde hon cockern (Hilda?) och kom säkert 10 meter innan hon kom på att jag inte följt med så då kom hon rusande tillbaka. Hon hade varit lös i säkert 30 minuter när vi skulle sätta oss vid utebordet och något händer, plötsligt gör cockern ett utfall och "boxar" med nosen till Bella hårt i sidan så hon skriker till o flyr. Gården har en egen grus allé som är ca 75-100m lång sedan kommer asfaltsvägen, det är en sträcka som är helt öppen så man ser bra men tyvärr innebär ju det att även bilisterna tycker det är en bra sträcka att gasa på... Självklart var det dit hon sprang, åt alla andra håll var det ju gärden och gårdens egna små vägar men självklart valde hon den farliga vägen...Jag hojtade åt dom andra att backa av, att jag skulle få gå själv och locka för att inte stressa henne. Bella sprang för livet ner genom allén, stannade till o sneglade bak ett par ggr på mig som lockade för allt vad tygeln höll... Men det var som att allt hon såg var det "svarta monstret" hon visste ju inte att pappa tog in henne direkt eftersom hon var nöjd med att ha satt den lilla på plats och rörde sig inte ur fläcken. Så Bella trodde nog att jag i mina svarta kläder var cockern som växt... Gud så rädd jag var!! Med min mjukaste röst lockade jag medans hjärtat var påväg ut ur min kropp. Jag gick så sakta och lugnt som jag vågade för att inte locka till flykt. Mina öron var på helspänn lyssnade efter bilar som skulle komma över krönet och hoppades att jag skulle hinna fånga henne innan hon sprang ner på vägen, ett tag såg det ut som att hon skulle stanna och låta sig fångas men plötsligt vänder hon bara på en femöring och skjuter som en kanonkula ut på vägen och ligger som en rem mot krönet några hundra meter bort... Jag tror fan att jag dog där o då när jag ser ett silverfärgat biltak komma över krönet... Jag sprang allt vad jag kunde ut mitt i vägen o viftade vilt med armarna och tack o lov var det långt kvar till Bella och bilen stannade lugnt på ett sätt som skulle göra andra uppmärksamma på att något var på vägen som inte skulle vara där. Två ggr var hon så nära att jag nuddade henne men sprang skräckslaget vidare varje gång. tillslut satte jag mig mitt på vägen med handen full av godis och lockade o gullade och LYCKA!!! Hon kom tillräckligt nära så jag kunde ta henne. Folket i bilen log glatt, vinkade och rullade sakta vidare medans jag höll på att flåsa ur mig mina lungor. Hon fick inte vara lös mer kan jag lova! Jag var så säker på att hon skulle springa till mig om något skrämde henne men där fick jag tji. Bara några minuter senare var hon lugnet själv och rullade ihop sig på filten o somnade som om inget hänt... Egentligen var det väl aldrig nära att något skulle hända men just då visste jag ju inte det, visste ju inte att bilen som kom höll både hastighetsbegränsningen och var uppmärksam, visste ju inte att jag skulle få tag i henne. just nu känns det som att jag aldrig mer vill släppa henne lös men vi får vänta någon vecka så hon blivit ännu tryggare så känns det nog bättre, tills dess håller vi oss till hundrastgården med ordentligt staket runt...